Järnvägshistorik

De första järnvägsstationerna i Skåne byggdes i samband med att Södra Stambanan anlades på 1850-talet.

SJ hade redan från starten en anställd arkitekt, Adolf Wilhelm Edelsvärd, men han var vid den första utbyggnaden av Södra Stambanan upptagen med Västra Stambanan i Göteborg, varvid en dansk arkitekt (okänt vem) ritade stationshusen mellan Malmö och Höör. SJ har därefter konsekvent använt det egna arkitektkontoret då det gällt att uppföra nya byggnader av alla typer. Edelsvärd efterträddes av Folke Zettervall 1895. Zettervall kom att rita en mängd nya stationer (Höganäs, Hässleholm, Åkarp, Norrvidinge, Nyvång med fler) i Skåne, antingen där ett äldre stationshus ersattes eller där det var befogat med en helt ny station.

De privata järnvägarna byggde liksom SJ typstationer, med en större modell för ändstationen, en mellanmodell för de lite större orterna och en mindre modell för flertalet småstationer. Detta var både praktiskt och billigt och gav dessutom banan en egen identitet. En uppmärksam resenär kunde utifrån stationsarkitekturen följa hur det ena bolagets bana gick över i en annan. Kännetecknande för de skånska stationerna är att de i stor utsträckning byggdes i tegel, medan järnvägsbolagen norr om länsgränsen huvudsakligen byggde i trä. Endast några banor som genomkorsade norra Skåne byggde stationshus i trä. Undantag finns förstås, som Helsingborgs Färjestation och stationshusen vid Lund-Bjärreds Järnväg. Stationshusen skilde sig arkitektoniskt och gestaltningsmässigt inte så mycket från samtida institutionsbyggnader, som exempelvis skolor. Stationerna innehöll en offentlig del med väntsal, en del för själva trafiken med biljett- och resgodsexpedition och en eller flera tjänstebostäder, ofta på ovanvåningen. Privatbanorna anlitade sällan en arkitekt för att rita stationshusen. Ett undantag är Helgo Zettervall (far till Folke Zettervall) som anlitades för att rita fasaderna till Helsingborgs numera rivna centralstation.

Det var ofta ingenjören eller ingenjörsfirman som stod för banbygget som också ritade stationshusen. Runt sekelskiftet 1900 blev det vanligare att arkitekter fick i uppdrag att rita stationer: August Lindvall och Harald Boklund ritade det stora stationshuset i Trelleborg, Theodor Wåhlin ritade stationerna längs banorna Lund-Bjärred och Vellinge-Falsterbo och stadsarkitekten i Kristianstad, PL Håkansson, ritade nya stationen i Åhus 1912 och utvidgningen av Kristianstads stationshus några år senare. August Ewe och Carl Melin ritade troligtvis stationerna mellan Höganäs och Mölle och kanske finns ytterligare några arkitektritade stationer. Det kan eventuellt gälla stationshusen i Bjuv, Kvidinge och Tyringe, alla från 1910-talet. Efter järnvägsförstatligandet på 1940-talet ersatte SJ enstaka av de äldre stationerna med nya. Dessa var små och saknade helt bostadsdel. I takt med att trafiken under 1960-, 70-, och 80-talen koncentrerades till de större stationerna och de mindre avbemannades, kom flera att rivas.  

Av Skånes drygt 350 stationer är cirka 100 rivna. Sedan 1990-talet har det tillkommit nya stationshus - eller resecentrum som det heter numera när en stor del av ytan upptas av kiosker och kaféer - i Helsingborg (Knutpunkten) och Landskrona samt nya hållplatser i bland annat Svågertorp, Ramlösa och Rydebäck. Dessa består av obemannade anläggningar med skärmtak, väderskydd och biljettautomater. Gemensamt för nämnda hållplatser är att de har angöring i markplanet och att spåren ligger nedsänkta under marknivå. Det finns en tendens att gräva ner järnvägen för att minska buller och vibrationer, kanske allra mest önskvärt i de samhällen där tågen slutat stanna. Det som tidigare var en pulsåder är nu en barriär och stationssamhällena vänder ut och in på sig själva.

Helsingborg-Råå-Ramlösa-Järnväg (1846-1967)

Helsingborg–Råå–Ramlösa järnväg, HRRJ, populärt kallad Decauvillen (efter den franske ingenjören Paul Decauville, 1846-1922), var en 8,2 km lång järnväg från Söder i Helsingborg ut till förorterna Råå och Ramlösa. Linjen öppnades 1891 och lades ner 1967. Den var först smalspårig (600 mm spårvidd) och byggdes senare om till normalspår (1435 mm spårvidd).

Under industrialismens utbyggnad i slutet av 1800-talet expanderade Helsingborg allt snabbare. Särskilt växte staden åt söder i riktning mot Råå. I början av 1870-talet löstes kommunikationsfrågan med hjälp av hästomnibussar, men dessa hade endast en begränsad kapacitet. Under 1880-talet hade de inflytelserika konsulerna Nils Persson och August Sylvan köpt upp stora delar av Raus plantering längs kusten mellan Helsingborg och Råå. Dessa såg områdets potential för exploatering, med för att kunna realisera detta krävdes bättre kommunikationer. Dessa kontaktade därför år 1889 greve Fredrik Arvidsson Posse med vilken man tillsammans med Helsingborgs stad, Råå municipalsamhälle, Raus landskommun, och Ramlösa brunnsbolag planerade utbyggnaden av en ny ångspårväg. 

Posse besökte år 1889 Världsutställningen i Paris, där Paul Decauvilles smalspåriga järnväg som monterades i färdiga sektioner hade presenterats för första gången. Posse insåg att denna var precis det som behövdes i Helsingborg och köpte in både spår, ånglok och två passagerarvagnar. År 1890 presenterade så Posse sitt förslag och därefter bildades bolaget Helsingborg–Råå–Ramlösa Järnväg, där Posse var huvudägare. Planen utgjordes av en bana från Helsingborgs centralstation vid Trädgårdsgatan ner till Råå hamn i söder, med ett stickspår till Ramlösa hälsobrunn vid Triangeln i Raus plantering. De färdiga spårsektionerna kunde snabbt läggas ut och järnvägen invigdes redan den 16 juli 1891.

År 1901 bygges spårnätet ut med ett stickspår till det nyanlagda Kopparverket och 1904 med ännu ett stickspår till Råå mekaniska verkstad. Banan hade vid denna tid fyra ånglok, varav två var de som köpts begagnade från världsutställningen i Paris. Dessutom fanns totalt femton personvagnar ett trettiotal godsvagnar som användes främst för transporter till och från Kopparverket och för transport av torv. Både person- och godstrafik ökade dock snabbt så att smalspårets kapacitet inte längre räckte till. Linjen breddades därför på konsul Perssons förslag till normalspår och elektrifierades 1906. Detta gjorde järnvägen till Sveriges första normalspåriga elektrifierade järnväg. Merparten av den rullande materielen såldes efter ombyggnaden till andra järnvägar. År 1924 integrerades banan i Helsingborgs stads spårvägar. 

MOTORVAGN

Den klassiska Motorvagnen fanns i 5 exemplar och trafikerade Helsingborg C - Råå - Ramlösa 1906 -1924. Motorvagnen tillverkades av ASEA. Inköpspriset var 25 600 kronor per styck.